söndag, oktober 21

for the teenage boys, they are breaking your heart
jag vandrade hem i natten på bomullsstrumpor som var för tunna för gruset. jag kunde ju åkt runt halva stan men jag behövde en promenad med mig själv. så gick jag och sjöng låtarna på högsta volym. en brevbärare hörde mig. jag tog stegen i takt med one two three four och någonstans tänkte ingen på mig. dom sov som besticken i lådan. jag hade luvan på mig och grät lite faktiskt. bara för jag tyckte synd om mig själv i den milda höstnatten.

då sjunger jag bara så fint jag kan som feist. hennes fina ord.
steam from a cup and snow on the path
the seasons have changed from the present to past
there's hope to have.

hoppas jag

3 kommentarer:

emma sa...

det låter fiint!

ellen sa...

gumman, varför grät du? vare synd om dig av någon mer anledning än att du hade för tunna strumpor? skönt att du kom hem iaf. pussis!

Anna sa...

haha, ja det är synd om mig för im so looonely!
puss <3